| |
| En gång roddare… |
| av Göran Buckhorn |
| |
| Det var mina kamrater Per Ekström och Ola Nilsson som tog mig ned till Malmö Roddklubbs hus på Slussplan. Jag vill minnas att första gången var under sommaren 1972, men det var först i maj påföljande år som jag satt i en båt, en gammal inriggad fyra med styrman, och som jag blev medlem på riktigt i klubben. |
| |
|
| |
Per Ekström och Ola Nilson två lovande juniorer 1972. Per och Ola skulle i olika båtklasser komma att bärga många JSM och SM till klubben. |
|
| |
Malmö RK hade just lyft sig ur en aktivitetssvacka som hade varat i ca tio år. Den senaste stora framgången på tävlingsbanan hade varit då klubbens Tore Persson blivit tvåfaldig svensk mästare 1959. Han hade tagit SM-tecknen i singelsculler och dubbelsculler, det sistnämnda tillsammans med Per Thunell, som hade ett förflutet som roddare i Landskrona Roddklubb. De hade därmed försvarat sin titel i dubbeln från föregående år. Sedan tidigare hade Persson två svenska mästerskapstitlar i singel, 1954 och 1956. Han hade sålunda följt i spåren av klubbens andra stora singelsculler-roddare Herman Dahlbäck (SM 1915 och 1916) och Sture G. Olsson (SM 1929, 1934 och 1935).
Men sedan hade både Persson och Thunell trappat ned och under merparten av 1960-talet var deras roddaktivitet nästan helt obefintlig. De odlade i stället, välförtjänt, familjeliv. |
| |
| Roddaktiviteten i Malmö låg alltså i en vågdal under 1960-talet. I början av 1970-talet var det t.o.m. så illa att styrelsen talade om nedläggning av klubben. När detta kom till några äldre malmöroddares kännedom lovade de att försöka hjälpa klubben ur krisen. |
| |
| Vad som hände Malmö RK var inget märkligt inom svensk roddsport. Andra roddföreningar kunde vittna om samma sak; när ungdomsledare, roddinstruktörer och tränare – gemensamt benämnt ”eldsjälar” – försvinner, så gör också verksamheten det, och med den, klubben. Två exempel på detta är Christianstad Roddklubb och Luleå Roddklubb vilka båda 1960 utträde ur Svenska Roddförbundet, vilket brukar vara det första officiella beviset att en förening ligger på fallrepet. Ingen av dessa två klubbar har återuppstått. |
| |
| När jag blev roddare 1973 var åter Tore Persson och Per Thunell aktiva på Malmö RK, nu för att få igång verksamheten igen. Andra personer som var drivande krafter var Lennart ”Walle” Wallin, Sjunne Larsson och Johnny Ekdahl. Av dessa tre var det endast Wallin som inte bedrivit tävlingsrodd under 1950-talet. |
| |
| ”Walle” var en ungdomsledare av rang. Han fördelade oss ungdomar i olika båttyper, instruerade oss i roddens grunder antingen från styrmansplatsen eller från en medföljande motorbåt, och – när väl roddpasset var över för dagen – höll oss i örat på land. Det var också ”Walle” som agerade chaufför när vi ungdomar skulle på träningsläger, löprundor i skogen eller på tävlingar. |
| |
| Det var alltid med stor bävan vi åkte med ”Walle”; vare sig före eller efter har jag mött någon med ett så dåligt lokalsinne. Resor till Gladsaxe Rostadion vid Bagsvaerd sø i Lyngby, strax nordost om Köpenhamn, kunde innebära en grand tour i de centrala delarna av den danska huvudstaden, trots att vi från början bestämt oss för att undvika Köpenhamn. Efter en kul kväll på Liseberg i Göteborg var vi halvvägs till Oslo, innan chaufför ”Walle” insåg att Råda Siö, där vi tävlat under dagen, låg i Mölndal, söder om Göteborg. Listan på exempel på andra felnavigeringar som ”Walle” gjorde sig skyldig till kan göras mycket lång.
Hans ursäkt var alltid att han var sjöman, och inte klarade saker och ting så väl på land – vi var alla benägna att hålla med honom. |
|
 |
Lennart "Walle" Walin coxar genom Söder Tull 1974. |
| |
| Sjunne Larsson var av annan natur. Han ställde villigt upp som styrman i en inriggad båt. Det gav honom anledning att ösa okvädningsord över den i båten som inte rodde med rätt teknik eller på ett sätt som störde båtens rytm. Första gången jag rodde, en vacker, varm majdag, hade vi Larsson som styrman. Från hans plats osade svavel och förbannelser, och han använde ord som jag, trots att jag var tonåring, aldrig tidigare hade hört. Ingen av de andra, mer erfarna killarna i båten verkade ta någon notis av styrmannens obscena språkbruk, varför jag efter någon kilometer också helt bortsåg från detta och koncentrerade mig på min rodd. |
| |
| Larsson hade ingått i den klubbåtta som den 1 juli 1952 hade fått hedersuppdraget att hämta den olympiska elden från fartyget M.S. Marstrandsfjorden som kom från Köpenhamn. Vid Malmö redd överlämnade Svenska Idrottsförbundets ordförande Bo Eklund den olympiska facklan till åttans styrman, Lennart Månsson. Den olympiska elden roddes därefter till klubbhuset, där malmökanotisterna övertog den för vidare transport till Helsingfors. Ännu på 1970-talet talade man på Malmö RK med stolthet om detta tillfälle. |
| |
|
| |
På Kaptensbron: Sjunne Larsson som startdomare vid Stadsmatchen 1973. |
|
| |
Hur allvarligt Johnny Ekdahl såg på roddsporten, tror jag ingen visste. Ekdahl, som arbetade på Kockums som många av klubbens andra medlemmar gjort genom tiderna, var klubbens ”clown”, vars uppgift här i livet verkade gå ut på att se om saker och ting ”gick att utföra”, t.ex. stå på huvudet i en singelsculler. Någon enstaka gång lyckades han – jag bevittnade det själv en gång – men oftast inte.
I mitten av 1970-talet försvann Ekdahl ut ur bilden; förmodligen var rodden på Malmö RK inte tillräckligt spännande. I slutet av 1980-talet hamnade han på malmötidningarnas förstasidor efter att ha simmat kanalen runt, en sträcka på 4,5 km, för att bevisa att kanalens vatten var rent nog att bada och simma i.
Vi som dagligen rodde på kanalen betvivlade detta starkt. |
| |
| Den som blev ordförande för Malmö RK 1972, och som trodde på klubbens fortsatta existens, var Valter Alm, som hade börjat ro som 18-åring i Malmö RK 1926. Han förde ordförandeklubban med säker hand. I styrelsen satt också en annan av klubbens trotjänare, Carsten Lange, som iklädde sig kassörens roll. Lange hade blivit medlem i klubben 1928, som 16-åring. |
| |
|
Johnny Palmé, materialförvaltare 1978. |
| |
| Den ansvarsfulla posten som roddchef, den som ansvarar för båtarna, var Per Thunell. Johnny Palmé var den trogne materialförvaltaren och Tore Persson var klubbens enväldige tränare. Under detta galleri av roddprofiler formades det ”nya” Malmö RK på 1970-talet. |
| |
|
Tore Persson provar en juniorbåt under Stadsmatchen i Malmö 1974. |
| |
| Vi var ett gäng grabbar – roddklubben (eller ”klubben” som den kort och gott kom att kallas av oss) var ett område fritt från flickor – som huvudsakligen kom från de närliggande skolorna Österportskolan och Rörsjöskolan, beroende på vilken klass man gick i. Förutom att jag tidigare kände Ola och Per, kom det några pojkar från årskullen under mig. Det var grabbar, vars namn kom att synas, först i resultatlistorna från de små tävlingar som Skåneklubbarna arrangerade sinsemellan, men senare också vid skol-, distrikt- och juniormästerskap. Det var Timo Sirkiä (sedermera Ulfskans), Per Törner, Jonas Fogelberg, Krister Prahl, Jörgen Sandell, Peter Jeppsson m.fl. Från min klass lyckades jag locka med Bengt Andersson (sedermera Ryberg). |
| |
| Med framgångarna för klubben kom också viss publicitet, och med den kom fler medlemmar, t.ex. Hans Nyman, Claes Hedlund, Torbjörn Lidenhammar, Håkan Christensson samt Gunnar Magnusson, den sistnämnde en envis, stundom tjurig grabb från Kungsbacka, som under 1990-talet blev känd i den nationella och internationella roddkretsen som en barsk, men synnerligen duglig och kunnig domare. |
| |
 |
Aktiva roddare 1975. |
Stående fr. v.: Per Törner, Bengt Ryberg, Hans Nyman, Jörgen Sandell, Peter Kauranen, William Olejnikowski, Ola Nilsson , Per Ekström. På huk fr. v.: Jonas Fogelberg, Peter Sandell, Olle Persson, Håkan Sjögren och Gunnar Magnusson. |
| |
Tore Perssons son Olle började ro i 10-års åldern och han drog med några av sina klasskamrater, varav den namnkunnigaste är Peter Kauranen, som blev känd under slutet av 1990-talet som den ende ordföranden i en svensk roddklubb (Malmö RK) som tävlade på elitnivå; han representerade t.ex. Sverige vid NM i singelsculler 1997
Per Thunells son Bo dök också upp när han var stor nog att föra årorna över knäna. |
| |
| Andra framstående malmöroddare bland juniorerna under slutet av 1970-talet var Thomas Johansson (sedermera Barge), bröderna Kenneth och Jörgen Nilsson (båda sedermera Alfelt). |
| |
| Redan i början av klubbens ”uppvaknande” hade klubben en seniorfyra med styrman som Tore Persson lade ner hela sin tränarsjäl i. Besättningen bestod av Roger Carlsson, Ulf Sandberg, Paul Hallin och Helmut Koch. Styrmansplatsen intogs främst av Ola Nilsson eller Robert Hansson. Tyvärr skulle fyran inte visa sig vara tillräckligt stark för att slå de bästa i Sverige, men att ha seniorer att ”se upp till” var viktigt för oss juniorer i klubben. Den främsta framgången i en ”stor” båttyp för seniorer under detta decennium, var när Malmö RK 1978 blev svensk seniormästare i inriggad fyra med styrman. I båten satt Per Törner, Ulf Sandberg, Roger Carlsson, Krister Prahl (stroke) och Olle Persson (cox). |
| |
 |
Seniorfyran på Bagsvaerd 1977. |
Fr. v.: Roger Carlsson, Ulf Sandberg, Olle Persson, Jörgen Sandell och Krister Prahl. |
| |
| Annars var 1970-talet det i särklass framgångsrikaste för klubben på juniorsidan, med ett antal JSM-segrar samt deltagande i JNM och JVM. |
| |
| Bland de framgångsrika juniorerna på Malmö RK under denna tid var det dock två namn som höjde sig över de andra: Per Ekström och Ola Nilsson. De blev svenska juniormästare i dubbelsculler 1976 och 1977. Ekström vann 1977 JSM även i fyra med styrman. 1976 representerade Ekström och Nilsson dessutom Sverige i JVM i Tammerfors i Finland.
Som senior skulle senare Ekström ta fyra SM-tecken, och representera Sverige vid NM 1981, 1987 och 1993 samt vid inofficiella lättvikts-VM i Montreal 1984. Vid inofficiella Europamästerskapen (Match des Seniors) 1980 tog han och klubbkamraten Claes Hedlund ett silver i dubbelsculler. Tore Persson var i egenskap av Svenska Roddförbundets representant själv närvarande i Pieduluco i Italien när hans båda adepter tog medalj. Han gick i flera dagar med ett stolt leende någonstans under sitt stora skägg. |
| |
| Året 1980 var resultatmässig ett mycket bra år för klubben, ty klubbens juniorfyra – med besättningen Kenneth Nilsson, Thomas Johansson, Bo Thunell, Peter Kauranen (stroke) och Jörgen Nilsson (cox) – blev nordiska juniormästare på Bagsværd sø. |
| |
|
Nordiska juniormästare 1980 i 4+. Från aktern: Peter Kauranen, Bo Thunell, Jörgen Nilsson, Thomas Johansson. |
| |
| Trots att atmosfären på Malmö RK under det “nyvaknade“ 1970-talet tillhörde den bästa av världar – omständigheterna för bra träning under skickligt ledarskap var mycket gynnsamma vilket ledde till goda förutsättningarna att nå bra tävlingsresultat – blev vi inte alla roddstjärnor. |
| |
| Mitt stora intresse för roddsporten till trots gjorde jag aldrig några framsteg på tävlingsbanan värda att yvas över. De uteblivna framgångarna kan endast skyllas på min egen lättja och beslutsångest om jag skulle satsa seriöst eller inte på tävlingsrodden. |
| |
| Rodden är den främsta av individsporter, i den vimlar det av självsäkra egocentriker. Det kan synas vara ett under, att en tränare kan få fyra eller åtta roddare att ro i takt, men det måste också sägas att roddarna tillhör det mest disciplinerade av släkten, ty det går inte att ro annars. De roddare som inte klarar av att ”ro i takt” med andra är hänvisade till att ro singel, och i många fall blir de mycket goda roddare i denna båttyp. |
| |
 |
Claes Hedlund, Forårskaproningen Bagsvaerd 1977. |
| |
| Mitt kynne i ungdomen låg aldrig för singelrodd, ty när jag kom till det stadiet då det verkligen tog emot eller gjorde ont – och ont gör det verkligen – vägrade min kropp att lyda mig. En roddare som inte kan bortse från smärtan eller lära sig att bemästra den, skall inte tävla i singel. Därför var jag hänvisad till lagbåtar, fyra och åtta.
Men även om jag aldrig satt i en vinnarbåt – min främsta roddmerit är en andraplacering i JSM i åtta med styrman – betydde det aldrig att jag var ute ur gemenskapen; kamratandan bland oss medlemmar på Malmö RK var mycket god under dessa år. |
| |
| Under den första hälften av 1980-talet var antalet roddpass på Malmös kanal för min del sporadiska. Universitetsstudier i Lund och ett äktenskap gjorde att mina visiter i klubbhuset på Slussplan var lätt räknade.
När både studierna och äktenskapet var överstökade, återvände jag till klubben. Mina års frånvaro brydde sig ingen om när jag kom tillbaka; jag hälsades på enklast möjligaste sätt, som om jag varit på semester i två veckor i stället för borta i sex år. Det var skönt att känna. |
| |
| Förmodligen är det en efterkonstruktion i min hjärna eller så spelar minnet mig ett spratt, men när jag tog mina första stapplande steg som roddare, fanns det i klubbhuset en skylt där det stod: |
En gång roddare, alltid roddare
En devis som då, 1973, för en yngling syntes löjlig. De äldre roddarna brukade säga så, men jag tror ingen av oss yngre begrep innebörden av devisen, som också stod att läsa i äldre roddskrifter som fanns i klubbrummet på andra våningen i huset på Slussplan.
|
| |
| Nästan omedelbart efter min ”återkomst” blev jag invald i klubbens styrelse. Jag hade ingått i styrelsen redan under 1970-talet, så jag var inte främmande för arbetet där. Jag ”avancerade” snabbt till viceordförande, och tog också på mig allt mer arbete med nybörjarinstruktion och träning m.m. Åren 1990-93 var jag ordförande för Malmö RK. |
| |
| Det var under denna tid, fylld med aktiviteter på alla nivåer i Malmö RK men också på distrikt och nationell nivå, jag förstod innebörden av orden En gång roddare...; naturligtvis hade de äldre roddarna haft rätt. Om man någon gång blivit medlem i en roddförening och fått känna på den speciella anda som existerar där (jag hävdar alltså på allvar att ingen annan idrott kan nå en sådan sfär, kalla det gärna roddnirvana, som roddsporten frambringar), så är man därefter ”fast”: ...alltid roddare. |
| |
|
| |
Göran Buckhorn 1977. |
|
|
| Textmaterialet är hämtat ur Göran Buckhorns bok En gång roddare... (2000). |
|
