|
Löparlegenden Lennart Strand, olympisk silvermedaljör och Europamästare på 1.500 meter, började sin idrottskarriär som roddare i Malmö Roddklubb. Här är hans egen berättelse.
|
Min hårdaste tävling |
|
|
|
|
| Av Lennart Strand, 1947.
|
| Kraftmätningar av de mest skilda slag har i alla tider fascinerat folk. Hos de flesta pojkar vaknar också förr eller senare lusten att på något sätt pröva den egna förmågan gentemot andras. De största möjligheterna till en sund utlösning av denna lust eller tävlingsinstinkt finner man onekligen i leken eller idrotten. Glädjande nog finns det alltid någon gren som passar, antingen man är skapad stor och grov eller liten och spenslig. |
 |
Malmö Roddklubbs fyra på Simlången 1943. På topp sitter Lennart Strand. |
| |
Då jag var mindre, fick jag ofta höra hur spinkig och mager jag var, dels i skolan och dels hemma där någon besökande välvillig tant ibland kunde fälla tanklösa yttranden i stil med detta; “Vad du ser blek och mager ut!” Och så följde långa debatter om undergörande mediciner och andra medel som i fallet kunde anses lämpliga. Eller också var det frågan om jämförelser mellan deras egna medförda, mer eller mindre “buttiga” telningar, - jämförelser som mycket sällan utföll till min fördel och som retade mig obeskrivligt.
I många år hängde detta efter mig och jag fick så småningom den allra största lust att börja med någon idrott, som kunde utveckla och förbättra fysiken. Jag försökte mig först på löpning, sedan jag fått min första träningsoverall i present. Jag prövade pliktskyldigast på hur det kändes att planlöst löpa runt varv efter varv på Sorgenfri idrottsplats, men fick knäcken, en dag då en löpare i fina, vita skor helt fräckt började hänga med strax bakom mig. Det kunde bara betyda ett, tänkte jag, och började springa allt vad jag orkade men grabben bara hängde med och strax vid kurvan gick han om och drog retfullt lätt ifrån, trots att jag tog i allt vad jag orkade och det kändes som om bröstet skulle sprängas. Till löpare duger jag då inte, tänkte jag och packade samman grejorna och begav mig hem. Sedermera fick jag veta att det var Skånes bästa 800-meterslöpare som jag tampats med.
Den första kontakten med idrotten i mera allvarliga sammanhang fick jag som medlem i Malmö Roddklubb. Att jag kom just dit, berodde nog på att jag alltid varit intresserad av båtar, och då man på detta sätt kunde förena både nytta och nöje, blev det hela idealiskt. I början måste jag ro i inriggare, men min största dröm var att få sitta i den finaste utriggaren, och även om det ej låt sig göras med en gång, så kom i alla fall den dag då drömmen förverkligades. Det är ungefär lika stor skillnad mellan in- och utriggare som mellan en stor lastbil och en betydligt smidigare personbil.
Så småningom blev jag “utlärd” men inte fick man ut så värst mycket av de första utriggareturerna. Det blev med ett plaskande med årorna, under det att båten vickade hit och dit. Nog var man emellanåt öm i bakdelen, som ju utgör det väsentligast balansorganet i detta fall. Var och en, som sysslat med en dylik farkost vet, vilken tid det tar, innan man får båten att stå som ett ljus och samtidigt utan hinder kan lägga hela kraften i årtagen När man en gång kommer in i rytmen, d.v.s. då alla årorna med precision klipper till som om det vore en enda och båten formligen lyfts upp ur vattnet, då först känner man den riktiga tjusningen. Rodd är den verkliga sporten!
Det kom vi snart underfund med i “vårat gäng”, Pettersson, lagets “stroke”, en lugn och säker pojke, trean, Björk, arbetskamrat med mig och god gymnast, tvåan, Gehlert, som jobbade i en fågelaffär och med kärleksfull omsorg matade sina fåglar och fiskar och var en gentleman alltigenom, samt till sist jag själv på ettans plats. Cox (styrman) i laget var G. Ohlsson, som vi hade den rätta respekten för, emedan han kunde sina saker och offrade massor av sin fritid på oss.
Vi skötte oss exemplariskt, började året med långpromenader för att stärka konditionen, ingen fick röka eller smaka sprit åtminstone inte efter nyåret. Då säsongen började, var vi ett väl sammansvetsat gäng som höll samman i alla väder.
|
|
|
Malmöroddare vid DM 6 juli 1941. Lennart Strand längst ner till höger. |
|
| |
I Skåne ror man i allmänhet mera i in- än utriggare, beroende på att man saknar skärgård och mestadels får hålla till ute i öppna sjön. Konkurrensen är därför mindre och det var måhända största orsaken till att vi så lätt vann DM i utriggad fyra, som det året gick i Malmö.
De flesta träningsturerna hade vi förlagt ute i Sundet, så vi var “sjövana”. Vi vann så pass lätt, att vi kunde ligga i balans på mållinjen, då de övriga hade ett trettiotal meter kvar. Annat skulle det emellertid bli några veckor senare vi de betydligt större roddtävlingarna i Simlångsdalen borta i Halland.
Det var min allra första idrottsresa och helt naturligt var man full av spänd förväntan. Det var en strålande augustisöndag. Vi åt frukost några timmar före loppet och gick sedan till vila, men “purrades” i god tid av vår cox och traskade en smula yrvakna och olustiga ned till stranden av sjön Simlången, som enligt många experter anses ha norra Europas bästa roddbana. Spänningen stegrades, då vi fick syn på våra konkurrenter, vilkas namn, vikt m.m. dessförinnan noga studerats i programmet. Det var lag från Jönköping, Huskvarna och Göteborg.
I tur och ordning sattes båtarna i sjön, och det dröjde inte länge förrän kommandoropen “Ett ben i båten!” och “Sitt i!” gällde oss själva. Bygeln över årorna skruvades fast, och ögonblicket efter gled “Kommendören” sakta ut från bryggan.
De tvåtusen metrarna från målet ut till startplatserna avverkades i lagom takt, och man kände hur spänningen delvis gav vika i den lugna, jämna rytmen, ungefär på samma sätt som då man är ute och joggar för att värma upp sig före ett lopp. Vid startplatsen vändes stäven mot mål.
Coxen i resp. lag griper fast i sin boj och strax därefter hörs starterns två kommandorop: “Är herrarna färdiga?” och “Ro!” Med ens har vattnet runt omkring oss rörts upp i stora virvlar, och det råder ett väldigt oväsen, då styrmännen tar alla sina röstresurser i anspråk för att driva fram sina lag. Första taget missade jag en smula, vilket var tillräckligt för att båten skulle kränga ned på ena sidan och konkurrenterna hinna före oss nästan en båtlängd. Jag hoppades innerligt, att inte detta skulle bli avgörande och sög i av alla krafter.
Det var märkvärdigt, vad tiden gick långsamt under de drygt sju minuterna, som gick åt för att komma i mål. Styrmannens uppgift i ett lag är nästan lika viktig som roddarnas. Det gäller inte bara att sköta rodret utan även att i rätta ögonblicken uppmuntra laget och elda upp pojkarna. Då 1.000 meter avverkats, kände jag mig nästan färdig, och det gjorde inte saken lättare att jag haft för mig, att vi avverkat mycket mer än halva sträckan. “Vi har tagit på dom”, skrek plötsligt vår cox och strax därefter kom det: “Nu tar vi en tia!” En “tia” kan i detta fall jämföras med ett ryck i ett lopp på kolstybben. Coxen räknar högt till tio, och roddarna följer med i takten, som på så sätt drivs upp ytterligare. Efter som jag tyckte en hel evighet hördes: “Det är bara femhundra meter kvar nu. Vi ligger jämsides”. Jag var redan slut, men inte kunde man lägga av fast man hade en intensiv lust att släppa åran och falla raklång i båten. Det skimrade för ögonen, och jag förstod dem så väl som påstår att rodd är den hårdaste sporten. Någon möjlighet till maskning finns ej, och det är full fart från början till slut och man är tvingad att följa med i farten. Råstyrkan är inte det viktigaste, utan snarare tekniken i förening med en sjusärdeles kondition. Vi slet värre än galärslavar. Takten drevs upp ytterligare, och båten formligen flög fram. - “Det går bra pojkar, bara håll ut!” Det kändes som en befrielse då vi hörde: “Nu tar vi de sista femton!” De allra sista krafterna mobiliserades - jag vet inte varifrån - och vi skar mållinjen fullständigt omedvetna om vem som egentligen vunnit. Hjärtat slog som en stångjärnshammare, och det var inte långt ifrån att jag säckade ihop alldeles. Jag orkade inte sitta upp och ville försjunka i ett dvalliknande tillstånd.
Först då fick vi tecken från bryggan att ro fram för att fotograferas, förstod jag att vi vunnit. Med stort besvär samlade man ihop anletsdragen och lyckades åstadkomma ett stomatol-leende, fast man knappast visste vilken sida man skulle sitta på och det värkte i hela kroppen. Men ett belåtet gäng var det, som stapplade upp på bryggan. Vi gratulerades och trivdes mer och mer, men det var inte utan att vi skänkte klubbkamraterna en medlidande tanke, då de gav sig iväg för att starta i nästa lopp. Vi visste vad som förestod dem! |
|
Lennart Strand i en singelsculler. |
| |
| Jag slutade med tävlingsrodd dels därför att laget skingrades av värnplikten och dels därför att MAI upptäckte, att jag kunde springa. Men jag är övertygand om att jag inte blivit någon vidare löpare, om jag inte först hade byggt upp fysiken med rodd. Jag tror också, att när jag slutar på kolstybben, så återvänder jag till båten - fast det blir i så fall bara motionsrodd. Man har likasom blivit lite lat och bortskämd, för det är inte så ansträngande att tangera världsrekordet på 1.500 som att ro 2.000 m. på tävling. |
|
Idrottsbladets julnummer 1947.
|
|
|
|
|
