Malmö Roddklubb
Slussplan 1
211 30 Malmö
040-12 24 56
l
l
l
l
l
l
l

 

 

Historia
Klubbens stiftare
Ordföranden
Båthuset
Båthusen genom tiderna
Klubbens färger
Svenska mästare
Svenska juniormästare
Olympier
Olympiaden 1912:
  Del 1 - Jack Farrell
  Del 2 - Förberedelser
  Del 3 - Uttagningar
  Del 4 - Kvalheat
  Del 5 - Finaler
  Del 6 - Resultat
  Del 7 - Epilog
Artikellista
Bildgallerier
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
 
 
 
 

Följande artikel är en av författaren reviderad och utökad version. Artikeln publicerades första gången med titeln På Jacks tid i boken En gång roddare...

Olympiaden 1912: Del 1 - Jack Farrell

 

 

 

Av Göran Buckhorn

Den 14 maj 1911 anlände engelsmannen James ”Jack” Farrell till Malmö. Han hade engagerats av den Svenska Olympiska Roddkommittén för att träna de svenska besättningarna inför olympiaden året därpå. Farrells första uppgift var emellertid att finna lämpligt manskap till de olika båtklasserna, varför han skulle åka runt och besöka olika roddklubbar i landet. Hans första anhalt var alltså Malmö Roddklubb

Jack Farrell i Malmö 1916
Jack Farrell, trea från höger i främre raden, i Malmö 1916.
 

Valet av Malmö för Mr Farrells första stopp i Sverige, var inte konstigt. Det var i huvudsak några av roddklubbens mest framträdande medlemmar, däribland Otto Newton som hade engelskt påbrå, som sett till att Farrell kontrakterats av den svenska roddkommittén. Styrelsen i Malmö RK hade varit förutseende inför Farrells besök och skrivit ett avtal med honom att stanna i staden i tre veckor för att träna klubbens roddare. Styrelsen hoppades att han bland malmöroddarna skulle finna kandidater att befolka några slejdar som skulle rulla i de olympiska båtarna i Stockholm. Jack Farrells arvode var 3 pund i veckan samt fritt uppehälle. Redan samma dag han anlände till Malmö, styrde han en inriggad fyra för att inspektera manskapet.

Efter de tre veckorna for Farrell sedan vidare för att ta en titt på ”materialet” i roddklubbarna i Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Jönköping och Stockholm, dit han ankom den 28 juni.

Året 1911 var Jack Farrell 54 år. Han var ganska kort och några goda engelska öl genom åren hade givit honom en trivsam rondör. På fotografier som publicerades i svenska sportidskrifter, t.ex. Nordiskt Idrottslif, har han anlagt en allvarlig min under den ljusa mustaschen; bisterheten, ibland understöd av en bolmande pipa mellan läpparna, kunde vara bra att ha då roddarna var ett säreget och svårt släkte. Men det var det här med hans ögon. De var unga, pigga och avslöjade honom som en humoristisk, trevlig och gemytlig karl. De svenska roddarna kom också senare att bli varse, att inget undgick hans tränade falkögon. Han såg genast vad det var för problem med fel inställda fotsparkar, ett alltför löst årdrag eller att båten stannade upp på grund av att roddarna rusade på slejdarna.

Jack Farrell var medlem i ärevördiga London Rowing Club, som hade grundats i maj 1856, ett år före det att han själv föddes. Han hade blivit medlem där 1873, just när klubben var en av de framgångsrikaste roddklubbarna i England, vilket mättes i antal finalplatser och segrar i Henley Royal Regatta som årligen avgjordes i Henley-on-Thames. London RC hade under hela 1870-talet tagit inteckningar i det finaste loppet, Grand Challenge Cup, för åtta med styrman, men också i det andra åttaloppet Thames Challenge Cup och i The Stewards’s Challenge Cup, för fyra utan styrman. De svenska tidningarna skrev 1911 att Farrell deltagit ett flertal gånger i Henleyregattan, men också i andra välkända regattor i Molsey, Barnes och Kingston. Han hade faktiskt rott på bogplatsen i Thames Challenge Cup åren 1879-82 (seger 1880), Wyfold Challenge Cup för åttor med styrman 1881 och i Steward’s Challenge Cup 1884. Farrell hade också rott i det prestigefyllda Diamond Challenge Sculls, singelscullerloppet som varit öppet för amatörroddare i Henleyregattan sedan 1844, under åren 1882 och 1884. Sistnämnda år hade han nått fram till finalen, men avbröt sin rodd mitt i loppet. Vid 35 års ålder, 1892, rodde Farrell sitt sista lopp vid Henleyregattan, också nu i singel.

Den gemytlige engelsmannen hade alltså rott och senare tränat lag i både enkelårsrodd och parårsrodd. I svenska ögon var han den perfekte experten och instruktören att lära de svenska roddarna komma bort från den föråldrade tekniken att lägga all kraft på armarna till den i England förhärskande, moderna metoden, ”yngre ortodox stil”, att använda alla kroppens muskler; årtaget började med att benen trycktes från fotsparken för att därefter följas av armarna – allt utfört i ett jämnt och lugnt tempo utan tvära kast med kroppen. Denna metod skulle senare under 1920-talet finslipas och förädlas av den kände roddcoachen Steve Fairbain i Cambridge.

När Farrell kom till Stockholm i slutet av juni 1911 klargjorde han att Malmö RK hade några roddare som redan anammat den stil man använde i London RC, och att han var mycket nöjd med deras framsteg. Några dagar efter engelsmannens ankomst till Stockholm arrangerade Malmö RK, den 2 juli, Svenska Mästerskapen. I klassen inriggad fyra med styrman var Göteborgs Roddförening favoriter framför Helsingborgs Roddklubb och Malmö RK, men det var helsingborgsroddarna O. Rosenberg, Gustaf Brunkman, Conrad Brunkman, William Bruhn-Möller och coxen Wictor Horndahl som drog det längsta strået. Nästföljande söndag tävlade Helsingborgsbåten i Kristiania vid NM. Vid rodda 1.500 meter hade skåningarna segern i sin hand, trodde de, men åskådarbåten ”Marie Louise” gick plötsligt in i deras kurs varpå coxen Horndahl kommenderade ”Ligg och stopp”. De fick stopp på båten innan en olycka inträffade, men det danska laget Nykjøbings paa Falster Roklub gick förbi, segrade och blev nordiska mästare, vilket naturligtvis var snöpligt för helsingborgarna.

Den 5 augusti började James Farrell sitt första träningsläger för de svenska olympiakandidaterna, som var nio till antalet. Egentligen var tre göteborgare också kallade, men de hade uteblivit, då en klubbangelägenhet hade varit viktigare. Alla roddarna var handplockade av Farrell. Två av roddarna, C. Pousette och C. Wilhelmsson, var reserver och kom från Stockholms RF, som allt sedan 1910 hade haft låg aktivitet. Helsingborgs RK bidrog med bröderna Gustaf och Conrad Brunkman samt William Bruhn-Möller. Övriga var Malmöroddare, Oscar Nilsson som var tredje reserv, Ture Rosvall, Herman Dahlbäck samt coxen Willhelm Wilkens. Lägret var förlagt till Malmö.

Roddkommittén hade beslutat att Farrell som tränare skulle koncentrera sig på båttyperna inriggad fyra med styrman och åtta med styrman. Malmö RK ägde ingen åtta, så stockholmarna hade fått ta en sådan båt med sig ned till Malmö. Svenskarna bedömdes ha mycket bra chanser i inriggaren, och Farrell hade valt ut de fyra bästa roddarna till den. Dessa var C. Brunkman, Bruhn-Möller, Rosvall och Dahlbäck. De bedömdes som ”kraftiga jättar”, alla var över 1,78 långa och besättningens medelvikt låg på 78,5 kg. Coxen Wilkens, med sina 54 kg, var självskriven, både i inriggaren och i åttan. Medelåldern på de fem låg på drygt 21 år.

Förmodligen var det av ekonomiska skäl Roddkommittén bestämde att de fyra herrarna i fyran också skulle ro i åttan. När William Bruhn-Möller, som var en driftigt ung man, hörde detta, skrev han ett brev till Roddkommittén och bad dem ompröva sitt beslut, då han och hans kamrater i fyran gärna ville ro enbart i den, när deras träning gick så bra. William mottog ett ganska stroppig och avvisande svar, där det klargjordes att om bara Bruhn-Möller ägnade sig åt att ro och lämnade tankeverksamheten till kommittén skulle allt ordna sig till det bästa. William skulle så länge han levde kräma sig över och förbanna kommitténs dumdryghet och bristande insikt. Det kom för svensk roddsports del att finnas anledning till att beklaga att helsingborgaren inte fick rätt.

De svenska roddarna hade till en början varit nervösa då det fanns en olympisk regel som sade att besättningarna i varje båt endast fick bestå av roddare från samma klubb, vilket alltså ingen svensk besättning var, men Storbritannien hade anhållit om att denna regel skulle strykas inför olympiarodden i Stockholm, och detta hade arrangörerna gått med på. Naturligtvis försökte Storbritannien inte hjälpa Sverige på något sätt, i stället tänkte man på en av sina egna åttor, från den berömda och förnämaste av roddklubbar, Leander Club, som hämtade sina roddare främst från universitetslagen Oxford och Cambridge som med början 1829 hade utkämpat ädel kamp i åttorna. I dessa båtar satt gräddan av den engelska roddaristokratin.

Hösten 1911 inkom en skrivelse till Roddkommittén från Göteborgs Roddförening och Göteborgs Roddklubb om att också de skulle få representera Sverige vid de olympiska roddtävlingarna nästa sommar. Göteborgsklubbarna kände sig åsidosatta och ville nu ha en chans eller två att visa vad de gick för när det gällde åtta och inriggad fyra. De sade sig ha lång erfarenhet i dessa båttyper och var mycket samrodda. Roddkommittén lovade att tänka på saken eftersom det faktiskt fanns en regel som sade att varje nation hade rätt att ställa upp med två lag i varje båtklass; nu gällde det bara att samla ihop de ekonomiska resurserna för göteborgarnas resa till och uppehälle i Stockholm under olympiaden.

 
Olympiaden 1912: Del 2 - Förberedelser ... Pil

Artikel Olympiaden 1912, som är en reviderad och utökad version (2005), publicerades första gången med titeln På Jacks tid i boken En gång roddare... (2000). © Göran R Buckhorn