Av Göran Buckhorn

Pingsthelgen 1912 hade Roddkommittén en generalmönstring av manskapen, som var fördelade i två läger. Jack Farrell var tillbaka i landet och ansvarade för träningen i Malmö. En av roddarna som hade deltagit på höstlägret 1911 i Malmö var bortkopplad: tredjereserven Oscar Nilsson, medan några nya ansikten hade dykt upp, Pälle Mattsson, Stockholms RF, K. Truedsson, Malmö RK, samt Sebastian Tamm och Shering ”Ted” Wachtmeister, båda från internatskola Lundsberg i Värmland. Skolan hade sedan början av 1900-talet bedrivit rodd, men det var först 1908 dess idrottsförening bildats av doktor Carl Grimberg, den kände historikern som kom att skriva Svenska folkets underbara öden.

Det andra träningslägret var förlagt till Göteborg under ledning av den kände tränaren Sven Hellström från Göteborgs RK. Hellströms klubb, bildad 1880, hade en vältränad åtta med besättningen Einar Amundén, Ragnar Bergstedt, ”Gidde” Broberg, Simon Ericsson, Ivar Rydberg, Anders Almqvist, Arvid Svendel, Leif Sörvik (stroke) och G. Ahlberg (cox). Göteborgarnas ”slagskepp” kunde enkelt komma upp i 40-takt, dvs med 40 årtag i minuten, trots att det ännu var några veckor kvar till tävlingarna i Stockholm. Medelåldern i deras båt låg på omkring 26 år och medelvikten på 80,2 kg, vilket endast var 2,5 kg mer i medelvikt än Farrells åtta i Malmö.

Sedan ville alltså Sveriges äldsta fortfarande existerande roddklubb blanda sig i inriggarleken. Göteborgs RF, bildad som Göteborgs Gymnastikförenings Roddklubb 1879, hade ett rutinerat roddarlag i Tage Johnson, Axel Johansson, Axel Gabrielsson, Charlie Gabrielsson (stroke) och Willhelm Brandes (cox) som blivit historiska 1910 genom att bli de första svenska mästarna i inriggad fyra (då med coxen Valdemar Svensson). Det Gabrielssonska laget hade emellertid redan 1908 och 1909 segrat i Sveriges Roddförbunds mästerskap. Dessa mästerskapstävlingar var uppsatta av ett utbrytarförbund ur Svenska Roddförbundet. Sveriges Roddförbund, bestående av Göteborgs RK, Göteborgs RF, Helsingborgs RK, Malmö RK och Stockholms RF, hade bildats 1906, men Svenska Roddförbundets ordförande Nils Ljunggren lyckades medla i ”roddschismen”, som tidningarna kallade kontroversen, så 1910 beslöt man enhälligt att Svenska Roddförbundet skulle ensamt företräda svensk roddsport.

Dock, i juli 1911 hade det inte gått så bra för Gabrielssonlaget på SM i Malmö, då Helsingborgs RK knep guldet framför näsan på göteborgarna.

Det var dock två självsäkra besättningar som tränade i Göteborg, och de ville gärna poängtera att de var klubblag och inte några ”allsvenska” lag. Fick de bara chansen, skulle de visa vem som var bäst lämpat att företräda Sverige vid roddtävlingarna på Djurgårdsbrunnsviken. Trots att Göteborgs RF:s inriggarlag hade varit i hetluften tidigare, och visste att roddsporten var en av de mest krävande av idrotter och verkligen var hårt arbete, gick man på ”amerikansk brottardiet”, vilken bestod av gröt och mjölk som intogs två gånger dagligen. Detta skall jämföras med den ”diet” Farrell förespråkade och gav sina roddare i Malmö: ägg, fisk, kött, kokt lök, kompott, porter och pilsner!

Jack Farrell hade dragit igång roddlägret i Malmö den 15 april och redan första dagen hade han samlat roddarna, tittat barskt på dem medan han sög på sin älskade pipa, och sagt:
”Well, gentlemen...”, och här rättade han förmodligen till sin rowing cap, ”... from now on – no liquor, smoking or dancing.”

Spriten och rökningen visste roddarna var skadligt för hjärtat och lungorna, men dansen? De vågade inte fråga honom första gången han sade det, men litet senare hade Farrell förklarat sig: när man dansar använder man muskler som man inte använder när man ror, detta betyder att man stör roddmusklerna, och detta fick inte ske – alltså: ”no dancing”. Och med det fick roddarna låta sig nöjas.

William Bruhn-Möller var inte förtjust i att träna i Malmö. Det var trångt att komma ut med båtarna till Västra Hamnkanalen från Fiskehamnen, där Malmö RK:s båthus låg på Sjögatan. Kanalerna var långa och tråkiga, och det smutsiga vattnet var stillastående och luktade illa, speciellt under de varma dagarna. Han saknade de friska havsvindarna de hade uppe i Helsingborg. Men Farrell gillade Malmö, vilket fick William drygt 30 år efter sin olympiadebut att halvt på skämt och halvt på allvar säga att den engelske tränaren var ”faktiskt kär i Malmö och malmöpojkarna”.

Men Farrell kom inte endast bra överens med malmöroddarna, klubbens styrelse lät honom disponera klubbhuset som han ville. På mornarna, under det att roddarna löpte 100 meter som uppvärmning, rakade han sig i båthallen. Han hade också kommit att uppskatta vaktmästare Blomstrand, som just hade anställts i klubben för att för 10 kronor i veckan sköta underhållet av båtarna.

Farrell och Blomstrand hade blivit bästa vänner, trots att den enkle vaktmästaren, som hade en stor yvig mustasch och alltid bar kubb, inte talade engelska. Några enstaka ord lärde han sig dock. När Farrell förklarade och visade honom i detalj hur en reparation skulle utföras, kanske skulle ett bord läggas in, svarade Blomstrand alltid: ”Yes, Mr Farrell”. Och sedan gjorde han ett förstklassiskt arbete.

Jack Farrell hade inte kört alltför hårt med sina roddare under träningslägret, utan de hade också hunnit med salta bad – och inkvarteringen på Standard Hotell hade varit bra. Och ”Gubben”, som de hade börjat kalla Farrell, visste vad han talade om. De hade inte tränat så många gånger i åttan förrän den hade börjat gå riktigt bra, tack vare den engelska roddstilen som ”Gubben” lärde ut. När de rodde i åttan gick han oftast på kajkanten försedd med en lång megafon i vilken han skrek tillrättavisningar: ”Don’t rush you slides”. Ibland hade någon roddare tittat ut på sin åra, eller kanske tittat upp på kajkanten där någon dam hade stannat till för att titta på de starka och snygga pojkarna som rodde förbi, men då hade Farrells stämma genast hörts från megafonen: ”Keep your eyes in the boat!”.

Om en roddare någon gång kände sig ”hängig” eller övertränad föreslog Farrell ett glas portvin som vederkvickelse före maten, till vilken det serverades ett glas pilsner – aldrig mjölk, eftersom Farrell ansåg denna dryck förkastlig. Efter träningen fick roddarna gärna dricka två glas porter, vilka oftast dracks på Savoy på Norra Vallgatan, mitt emot kanalen, där Farrell brukade samlas tillsammans med några av roddarna. Själv tog ”Gubben” en whiskygrogg.

Efter några veckors träning i Malmö steg Farrell och roddarna ombord på fartyget ”Aeolus” som tog dem till Stockholm, där de intog det gamla franska värdshuset mitt emot Hasselbacken, vilket genast döptes om till ”Roddarhemmet Ching-Ching”. Om det var där eller tidigare i Malmö måste låtas vara osagt, men de svenska olympialagen bildade en roddsammanslutning med namnet ”Roddklubben af 1912”.

Om träningen varit relativt ”lätt” under veckorna i Malmö blev den desto hårdare och intensivare i Stockholm. Roddarna fick nu möjlighet att två, tre gånger dagligen träna på det vatten där olympiarodden skulle avgöras, vid Djurgårdsbrunnsviken. Farrell, ”Gubben”, brukade själv styra den inriggade fyran på träning, och han såg till att rodden var lugn och jämn, men kraftfull. I Herman Dahlbäck hade Farrell funnit en säker stroke som inte lät sig hetsas av de uppskruvade förväntningar på fyran som mer och mer surrade i luften.

Herman Dahlbäck var ett praktexemplar till roddare. Han var välbyggd, smidig och uthållig. På våren 1905 hade Dahlbäck blivit utplockad att börjat ro i Malmö RK i ett skollag tillsammans med fyra andra kraftiga pojkar av sin gymnastiklärare, löjtnant Stenkula, på Borgarskolan. Efter några instruktörstillfällen hade grabbarna blivit lämnade vind för våg för att själva ta hand om sin träning. Det hade mest blivit roliga turer ute på Öresund, med sol och bad, och litet träning. En kväll, efter en tur på Sundet, blev Herman och hans kamrater tillfrågade om de inte kunde sparra ett lag av ”långa, granna pojkar” från Malmö Läroverk som hade tränat hårt hela sommaren för att åka upp till Lundsbergs skola för en kapprodd.

Läroverkspojkarnas tränare, den kände profilen på Malmö RK, Emil Malmsten, hade förmanat Herman och hans lag och sagt att ”ni skall uppföra er som sportsmän och ro ända fram till mållinjen, hur långt bak ni än blir.” Herman, som var en mycket snäll pojke, hade blivit sårad och förbannad av vad Malmsten sagt. När starten gick, hade Herman som strokade, gått upp i en våldsam takt och hållit denna hela 1.000-metersloppet. Deras båt hade gått först över mållinjen, till Malmstens, läroverkspojkarnas och deras egen förvåning. Därefter beslöt Herman att satsa på roddsporten. Och nu satt han alltså där och skulle straka både den inriggade fyran och åttan i olympiaden som skulle avhållas i den svenska kungliga huvudstaden.

Roddarna tränade flitigt under Farrells ledning, och mellan träningspassen vilade eller åt roddarna. Roddkommittén hade alldeles missbedömt deras aptit, så kokerskan Augusta på Roddarhemmet hade fått utöka portionerna, och ”Gubben” hade sett till att det fanns Carnegie porter och lageröl till pojkarna, för de fick under inga omständigheter gå ned i vikt. Ibland fick de portvin till måltiderna. Augusta brukade också sticka till Herman några stora smörgåsar, eftersom han var konstant hungrig. De andra roddarna hade skämtsamt börjat kalla honom för ”Big Baby”, då han ständigt åt. Men de missunnade honom inte den extra maten, ty de visste alla att med Herman som stroke gick båtarna snabbt; han slet alltid som en häst vid åran.

Deras roddbåtar låg i Stockholms RF:s båthus i Laboratoriehagen i början av Djurgårdsbrunnsviken, där den s.k. diplomatstaden sakta började växa fram. En gammal, skruttig eka hade införskaffats för att ta dem ut på udden till båthuset, så att de skulle slippa gå ut dit ett flertal gånger per dag. Ibland tog Farrell roddbåten för att titta på sina roddare, men oftast tog han bogserbåten ”Vale”, och då hade de ingen möjlighet att ro ifrån honom och hans beska kommentarer som ekade från megafonen – inte ens när de rodde i åttan. Allt som ofta önskade roddarna att ”Tvi Vale” skulle ta in vatten och sjunka så att de skulle slippa Farrells kritik.

Ryktet gick att Farrell hade lyckat väl med den skånska besättningen i den inriggade fyran, så en dag när ”Gubben” skulle träna dem fick hans sällskap i ”Vale” av kronprins Gustaf Adolf och hans gemål Margareta. Kronprinsparet hade efter träningspasset tryckt roddarnas valkiga nävar, och önskat dem lycka till, vilket naturligtvis gladde de fem i besättningen, och gjort de övriga i roddtruppen avundsjuka. Paret återkom, mer än en gång för att med stort intresse följa deras framsteg. Kanske var det under dessa träningspass som kronprins Gustaf Adolf bestämde sig för att rodd var en lämplig sport för hans äldsta son, prins Gustaf Adolf, ty när prinsen började på Lundsberg ägnade han sig åt rodd.