|
Av Göran Buckhorn
Göteborgsroddarna, som också blivit officiellt uttagna till att representera Sverige i olympiarodden, anlände den 10 juni. Vaxholms Roddförening hade också blivit uttagna i utriggad fyra med styrman. Utmaningar började därefter komma till de uttagna lagen. Stockholmsroddarna hade börjat vakna till liv och vädrade olympialuft. Hammarby Idrottsförenings Roddsektions Gustaf Wiberg, Nils Johansson, Carl Wåhlberg, stroken Edvin Andersson och coxen Gunnar Andersson hade legat i hårdträning sedan slutet av april och ville gärna möta det snabbt ihopsamlade laget G. Brunkman, Mattsson, Tamm, Wachtmeister och Wilkens i utriggad fyra med styrman. De fem från Roddklubben af 1912 hade endast två gånger tidigare rott tillsammans i fyran, men Farrell ansåg att det kunde vara värt att testa dem i en kapprodd som skulle avgöras på en 2.000-metersbana.
Snabbast i starten var hammarbybåten, som genast tog en trefjärdedels båtlängd. Olympialagets stroke Ted Wachtmeister var seg i starten, men snart kunde hans lag få ordning på åror och båt varför den snabbt var ifatt motståndarbåten, och sedan förbi denna. Vid 1.000-metersmarkeringen var hammarbylaget 6 båtlängder efter. Wachtmeisterlaget inkom på tiden 7 min. 46 sek, och stockholmarna var drygt 16 sekunder efter. Samtidigt avgjordes också en tävling för singelsculler, där Karl Sundholm från Vaxholms RF mötte Albin Johansson från Stockholms RF. Sundholm vann lätt över Johansson, men hans segertid på 8 min. 47 4/5 sek. var, enligt Farrell, för dålig för att kunna mäta sig med de berömda singelscullerroddare som skulle ställa upp för Storbritannien, Belgien och Danmark.
Senare på eftermiddagen var Sundholm i farten igen, nu som cox i det berömda Lagerlaget från Vaxholm som bestod av John Lager, Axel Eriksson, E. Wetterstrand och stroken Gunnar Lager. Bröderna Lager var välkända inom svensk roddsport. Som 11-årig cox hade Gunnar Lager vunnit sin första tävling 1899, och 1908 hade han strokat sina kamrater till ett SM-tecken i utriggad fyra med styrman, vilket hade upprepats 1911. Vaxholmslaget skulle nu ta sig an hammarbyroddarna som tidigare på förmiddagen rott mot Wachtmeisterbåten. Klockan 15.00 gick starten som visade sig bli jämn. De båda båtarna följdes åt, men vid Stenudden råkade Hammarbys bogman slå i sin åra i en av ångslupsbolagets trafikpålar, varpå laget förlorade en trefjärdedels båtlängd till Vaxholm, men med en kraftansträngning var hammarbyroddarna snart ifatt sina antagonister från Vaxholm. Men vid Kärleksudden tog luften slut i Hammarbys lag, så Vaxholmslaget gick lätt ifrån och segrade på tiden 7 min. 39 3/5 sek. Trots att denna tid var 1 minut mer än vad de utländska utriggade fyrorna sades ha vid internationella regattor, utsågs Lagerlaget att representera Sverige i denna båtklass vid olympiarodden.
Någon dag därefter var det dags för den riktiga fighten, den mellan Göteborgs RK:s åtta och Farrells. Enda sedan göteborgarnas åtta blivit klar för OS-start, hade den haussats upp av tidningarna i Göteborg; roddarna hade trots allt rott tillsammans i hela sju år. Nu skulle det avgöras vilken som var den bästa svenska båten, och med det, vilken som skulle representera Sverige i NM-tävlingarna dagen efter olympiarodden, den 20 juli.
Göteborgslaget var snabbast i starten och ledde med en halv båtlängd redan efter de fem första dragen, men bara efter ytterligare några drag låg båtarna jämsides. Dahlbäck höll ett lugnt tempo i 36-takt och göteborgstroken Sörvik låg några takter högre. Efter några 100 meter ledde Roddklubben af 1912 med en längd. Vid 1000-metersmarkeringen gick göteborgarna upp i takt och försökte spurta ifatt sina motståndare, vilket fick Dahlbäck att göra det oväntade, att gå ned i takt, till 34-takt. Lugnt paddlade han på. Hans åtta gick först över mållinjen på den utmärkta tiden 6 min. 26 sek., fem längder före Göteborgs RK. Diskussionen om vilken som var den bästa svenska åttan upptogs aldrig igen.
Den första utländska båten att träna på Djurgårdsbrunnsviken var den ungerska åttan med styrman – som hade inte mindre än fyra roddare med släktnamnet von Szebeny. Det var med nyfikna blickar de svenska och utländska roddkorrespondenterna följde ungrarnas första tur på olympiabanan, speciellt eftersom de sjösatte en splitter ny båt från den engelske tillverkaren Sims & Sons. Naturligtvis tog besättningen det mycket lugnt när den satt i en alldeles ny båt, vilket kändes ovant, men allt kunde roddarna inte dölja. Eller som den engelske roddskribenten uttryckte det i Olympiska Spelens Tidning, som också publicerade artiklar på engelska: ”The crew seemed to be well together, had a marked catch at the beginning, but the other part of the stroke was peculiar and can only belong to their home-waters”.
|
En vecka före roddtävlingarnas början hade merparten av lagen anlänt för att ro in sig på banan. Bland de utländska roddlagen var det främst de engelska lagen som väckte nyfikenhet. England, och då närmare bestämt Henley, stod som den moderna roddsportens vagga, och därifrån kom fortfarande de främsta roddarna. Årets regatta i Henley-on-Thames, första veckoslutet i juli, hade bjudit på några riktiga överraskningar. För första gången var regattan riktigt Royal, då den besöktes av kung Georg V och drottning Mary. I finalen av Grand Challenge Cup hade Leanders åtta fått stryk av en båt från Sydney Rowing Club, som nästan inte hade tillåtits deltaga i regattan, då arrangörerna upptäckte att en av medlemmarna i den australiensiska båten, H. Hauenstein, knappast kunde räknas som amatör, då han arbetade som polis. Men man hade för en gång skull sett mellan fingrarna, och tillåtit honom att ro. Skotten William D. Kinnear från Kensington Rowing Club, singelscullermästaren i Henley 1910 och 1911, hade misslyckats totalt i The Diamonds Sculls och åkte ut redan under sitt första kvalificeringslopp, vilket förmodligen berodde på att han hade skickat sin singel till Stockholm och i Henley rodde i en lånad båt.
Kinnear ställde alltså upp i Stockholm, och så gjorde Leanderåttan och dess besegrare, Sydney RC. I åttaloppet var också en annan engelsk båt anmäld, från New College från Oxford, vars stroke var den beryktade Robert C. Bourne, som fyra år i rad strokat den vinnande Oxfordåttan i The Boat Race 1909-12. Bland de utriggade fyrorna hade den tyska båten från Ludwigshafen Ruder-Verein och den engelska från Thames Rowing Club en särställning. |