Av Göran Buckhorn

Klockan 19.30 låg Roddklubben af 1912 klar på startlinjen för att än en gång försvara de svenska färgerna, nu i finalen i inriggad fyra med styrman. Nerverna var på helspänn hos herrar Brunkman, Bruhn-Möller, Rosvall, Dahlbäck och Wilkens. Det hade varit ett hårt lopp i åttan några timmar tidigare och de kände sig ganska möra efter den omgången. Rosvall besvärades dessutom av en elakartad böld på vänster ben. Bruhn-Möller hade tyckt att Rosvall borde avstå från att ro, men ”Gubben” hade inte tvekat – han ville att de bästa fyra roddarna skulle ro i inriggaren. Det var trots allt de som tränat samman i ett flertal månader, och det var just den besättningen som många svenskar satte sin förhoppning till, att Sverige skulle belönas med sin första olympiska guldmedalj i rodd, och tillika på hemmaplan.

Det var emellertid inga duvungar de svenske hade att möta. Nykjøbings paa Falster RK:s Ejlert Allert, Jörgen Hansen, Carl Möller, Carl Petersen och Poul Hartman var kraftiga karlar och hade en genomsnittsålder på drygt 27 år, vilket var fem år mer än de fem skåningarnas. Männen i Nykjøbingslaget hade året innan blivit nordiska mästare och ansågs allmänt vara en av de starkaste inriggarbesättningarna i Skandinavien.

Det var därför inte konstigt att danskarna tog kommandot direkt vid starten. De gick nästan genast upp i hög takt, vilken var omöjlig för Dahlbäckslaget att följa, speciellt när det fortfarande kände av det krävande åttaloppet som bara gick för några timmar sedan. Vid rodda 500 meter var Nykjøbing drygt två båtlängder före Roddklubben af 1912. Danskarna rodde glänsande, de var samrodda, hade kraft bakom årorna vilket gav båten schvung. Trots att det danska laget gick ned i takt, till 32-takt, mot svenskarnas 35-takt, gick man likväl från den svenska båten. Vid 1.500-metersmarkeringen försökte Dahlbäck och hans roddare att ta in på Nykjøbing, som genast svarade med att då gå upp ytterligare i takt och gå från svenskarna. 7.44,6 efter att startskottet gått, gick Danmark över mållinjen och tog sin första olympiska guldmedalj i rodd. Roddklubben af 1912 inkom på 7.56,9. Under hela inrodden hade Farrells pipa gått upp och ned i munnen av upphetsning.

Roddkommitténs Ulrich Salchow skrev senare: ”Det danska laget kan sättas upp som mönster för fulländad rodd i inriggare, och dess seger, som var väl förtjänt, hälsades af alla, icke minst af de svenska roddarna, med stor tillfredställelse.”

Men inget kunde förringa svenskarnas insats – Sverige hade tagit sin första olympiska medalj i rodd.

Sista dagen för olympiarodden inleddes med semifinaler, den första för åtta med styrman. Av de tre lagen som var kvar, Leander Club, Berliner RV och New College, hade det sistnämnda vunnit på walk-over och var alltså redan klar till finalen efter att i ensamt majestät rott över banan. De övriga två möttes och rodde ett lopp där utgången var given. Det tyska laget, som hade Dan Cordery, engelsk professionell roddare från Putney som tränare, kämpade tappert, medan Leander enbart bevakade sitt försprång, som vid 1.000 rodda meter var en båtlängd. Engelsmännen, som ville spara sig till finalen, nöjde sig med att vara trefjärdedels längd före i mål.

I singelscullerloppet rodde den ryske mästaren M. Kusik ”bort sig” – han ledde, men kom ur kurs – mot belgaren P. Veirman, som slutligen segrade med drygt tre båtlängder. E.B. Butler, Canada, följde ryssen öde när han mötte W.D. Kinnear, Storbritannien. Skotten var överlägsen kanadensaren och vann med tre båtlängder.

Fyra lag återstod att försöka ta sig till final i utriggad fyra med styrman: Thames RC och Kristiania RK samt Ludwigshafen RV och København RK. Första heatet i detta lopp stod mellan de sistnämnda lagen, där tyskarna var favoriter. Danskarna ville dock slåss om saken och var obetydligt efter vid 500-metersmarkeringen, båtarna låg jämsides vid 1.000 meter. Tyskarna gjorde emellertid ett ryck och distanserade köpenhamnslaget, som var tre båtlängder efter i mål. Kristiania RK gav Thames RC en tuff match. Vid 1.000 meter låg engelsmännen en klar båtlängd före, men när norrmännen passerade under Djurgårdsbron spurtade de och hann nästan ifatt sina motståndare. Thames RC tvingades spurta av alla krafter och kunde med nöd och näppe gå först över mållinjen. Deras segermarginal var mindre än en halv sekund.

På eftermiddagen var det dags för finalerna. I jämförelse med de två tidigare dagarna hade en talrik publik samlats, och i den kungliga logen syntes kronprinsen och kronprinsessan. Först ut var herrarna i singelsculler: den 31-årige Polydore Veirman mot den ett år äldre William D. Kinnear. Båda roddarna hade en mycket vacker stil, skotten med något längre drag. Vid 200 meter ledde Kinnear med en båtlängd som vid rodda 1.000 hade blivit tre längder, vilket fick honom att gå ned i takt en aning. Veirman tog in en längd, men kunde aldrig på allvar hota honom. Kinnears segertid löd på 7.47,3. och Veirmans på 7.56,0. 1912 års andra olympiaguld i rodd hade gått till Storbritannien. Under stormande applåder rodde Veirman bort till Kinnear; de tog varandra i hand som tack för god fight medan deras båtar guppade upp och ned i svallet efter följebåtarna.

Även i den andra finalen hade Storbritannien chans att ta guld, då Thames RC i utriggad fyra med styrman skulle möta Tysklands stolthet, Ludwigshafen RV. I den tyska båten satt Albert Arnheiter, bröderna Otto och Rudolf Fickeiser, Herman Wilker och Otto Maier – ett mycket rutinerat lag. Rutin hade också gentlemännen i Thames RC:s fyra, Julius Beresford, Charles Vernon, Charles Rought, Bruce Logan (stroke) och Geoffrey Carr (cox). Bogmannen i Thames RC:s båt, Julius Beresford, kallad ”Berry”, – var ursprungligen polack men hade kommit till England som barn – hade en rad segrar från Henleyregattan med sig i bagaget; han var vid olympiarodden i Stockholm 44 år ung. Tyskarna blev för svåra för engelsmännen, Ludwigshafen ledde från start till mål.

Hemma i England mottog Beresfords 13-årige son, Jack junior, nyheten om faderns silvermedalj med tillfredställelse. Jack skulle själv bli en framstående roddare av världsklass så småningom. Vid fem olympiska spel, mellan 1920-36, tog han fem medaljer i olika båtklasser: singelsculler, dubbelsculler, fyra utan styrman och åtta med styrman. Om världskriget inte kommit emellan 1940, hade Jack Beresford Jr förmodligen tagit en sjätte olympisk medalj. Sin tionde och sista seger i Henleyregattan, tog han 1939, vid 40 års ålder. Beresford senior fick uppleva sonens roddframgångar. ”Berry” dog 1959, 91 år gammal.

Att Storbritannien skulle ta ytterligare ett roddguld hade stått klart sedan Leander slagit Berliner RV på förmiddagen; två engelska båtar skulle göra upp om guld- och silvermedaljerna i den klass som inom roddvärlden räknades som den ”finaste”, åtta med styrman. Efter att ha slagit Sydney RC:s båt i semifinalen, var Leander favorit, men samtidigt hade man redan ett lopp ”i kroppen”, och det var ju ”legenden Bourne” som strokade New Colleges båt, så allt kunde hända.

Leander var snabbast i starten och lyckades ta ett litet försprång på New College. Vid 500-metersmarkeringen ledde Leander med en halv båtlängd. Även om Leanders roddare pressade sina åror blev inte avståndet nämnvärt större. Oxfordlaget visade oanade resurser och rodde mycket bättre denna dag än mot Roddklubben af 1912:s åtta. När ca 500 meter återstod, påbörjade de båda lagen inrodden, det var nu det gällde. Leanders cox Henry Wells manade på de åtta mannarna han hade framför sig. Stroken Philip Fleming tröttades inte, han gick upp i takt, dags för spurten. De övriga i båten har inga problem att följa med när Fleming ökar. New College kunde omöjligt haka på och blev efter. Leanders båt gled över mållinjen på den utmärkta tiden 6.15.7. New College, som var en båtlängd efter, fick tiden 6. 19,2.