När Huskvarna Roddsällskap bildades den 16 augusti 1912 på initiativ av stadsingenjör Axel Salén, skrev man ett brev till Viktor Balck och frågade om man inte kunde få någon båt som medverkat vid de olympiska spelen. Välvilligt skänkte den Svenska Olympiska Kommittén den inriggade båt som ”silverfyran” tränat i inför spelen. Huskvarna RS skänkte i sin tur båten 1946 till Motala Roddklubb, som bildats året innan.
Jack Farrells engagemang i svensk roddsport tog inte slut i och med att de olympiska spelen i Stockholm var till ända. ”Gubben” var tillbaka i Malmö 1913 och höll en instruktörskurs i rodd, och en kurs året därpå. Han anlitades också som ”rikstränare” för de svenska roddare som ställde upp vid NM-tävlingarna 1914, 1915 och 1916. Under dessa år var den svenska landslagsåttan synonymt med Malmö RK:s klubbåtta, i vilken fortfarande Herman Dahlbäck ingick, men också Ted Wachtmeister och Sebastian Tamm, som båda rodde för Malmö RK efter olympiaden. Wachtmeister skulle sedermera bli löjtnant i Kronprinsens Husarregemente, medan Tamm gav sig ut på en jorden-runt-seglats och sedan blev godsägare i Kenya.
Den främste av malmöroddarna, Herman Dahlbäck, skulle inte bara bli en i laget i åttan, han började också ro singelsculler med stor framgång. I denna båtklass blev han tvåfaldig svensk mästare samt tog ett NM-guld. Sammanlagt tog Herman sex SM-tecken och sex NM-guld. Dahlbäck utbildade sig till tullkontrollör och arbetade med bevakning i Malmö hamn. Han var mycket omtyckt av sina arbetskamrater, även om han gärna höll sig för sig själv. Dahlbäck talade aldrig om olympiaden i Stockholm. Dock, när en ung kollega till honom, Bertil Nilsson, i mitten av 1950-talet, något år innan Dahlbäck pensionerades, frågade honom hur det hade varit att ta en OS-medalj, svarade han: ”Det var svårt tills jag fick upp farten”. Men innerst inne var han besviken att de aldrig lyckades ta guldmedaljen i den inriggade fyran.
Besviken var också helsingborgaren William Bruhn-Möller, som för resten av livet skulle förbanna den Svenska Olympiska Roddkommittén som inte förstod vilka chanser Sverige hade att ta en guldmedalj i rodd – om bara de fyra roddarna i inriggaren hade fått slippa att ro också i åttan. Bruhn-Möller, som blev disponent, kom att fortsätta ro även på ålderns höst.
Gabrielssonlaget från Göteborgs RF, som det inte gick så bra för i olympiarodden, blev svenska mästare i inriggad fyra ytterligare en gång, 1918.
Lagerlaget från Vaxholms RF kom att bli legendariska inom svensk roddsport under 1910-talet och början av 1920-talet. Mellan åren 1913-23 tog de nio SM-tecken i utriggad fyra med styrman. Vaxholmsroddarna deltog också i olympiska spelen 1920, där rodden avgjordes i Bryssel eftersom Antwerpen saknade roddbana. Lagerlaget fick emellertid låna en båt då den egna båten slagits sönder i en storm på Östersjön vid transporten till Holland. Svenskarna hade otur i lottningen och fick i försöksheatet möta Schweiz, som sedermera segrade i finalloppet; Sverige hade den näst bästa tiden över banan, men fick alltså respass efter sitt första lopp.
Leander Clubs seger i åtta med styrman kom att bli historisk, Storbritannien kom aldrig igen under 1900-talet att ta ett olympiskt guld eller en världsmästartitel i denna båtklass. New Colleges stroke Robert C. Bourne kom ej att sätta takten för ett vinnande lag i universitetskapprodden mellan Oxford och Cambrige igen. Hans far, Gilbert Bourne som också han rott i en vinnarbåt för Oxford, 1882 och 1883, och sedermera blev en framstående roddcoach, publicerade en klassisk roddbok 1925, A Textbook of Oarsmanship.
Någon vecka efter olympiarodden i Stockholm blev William D. Kinnear brittisk mästare på Themsen, mellan Putney och Mortlake. Han var vida överlägsen alla andra. Hans segertid var 23 min. 51 sek. Andreman i loppet var en roddare vid namn Pinks, som var 12 båtlängder efter Kinnear i mål.
Den olympiska rodden i Stockholm blev på sätt och vis avslutningen för den gamla epoken inom roddsporten. Två år senare rasade ett fruktansvärt krig i världen som gjorde att även roddsporten fick ta en paus. När freden kom 1919 började åter regattor organiseras. Men kriget och Spanska sjukan hade skördat offer, gamla roddnationer fick ge vika för nya. USA dominerade allt mer, medan Storbritannien försvann från roddparnassen, dock med det lysande undantaget, Jack Beresford Jr.
Svensk rodd kom att få vänta fyrtiofyra år på sin nästa olympiska medalj, också då var det en utländsk tränares förtjänst – Gus Eriksen från USA.
Jack Farrell glömde man dock aldrig bort på Malmö RK. Fram till 1984, då en renovering av klubbhuset gjordes, hängde det i klubbrummet, i en sliten träram, ett mycket blekt fotografi av Mr James Farrell – ”Jack”. Han stirrade stint in i kameran, satt rak i ryggen, hade mittbena med pomada, mungiporna var kraftigt nedåt, bar vit skjorta med stärkkrage och randig slips (London RC:s klubbslips?) samt hade dubbelknäppt kavaj. På fotografiet stod med spretig handstil: ”Farrell”. Han lyfte svensk roddsport till oanade höjder, och de svenska roddarna fick, om än för en kort tid, sniffa samma luft som roddsportens världsstjärnor.
Det var på Jacks tid. |
