Träningen började redan vid 8-tiden på morgonen, då alla roddare samlades för att löpa 100 meter. Denna Övning var mycket nyttig för att få upp andningsverksamheten. Som varje roddare vet, blir man under ett lopp lätt andtruten och det var just för att få bort detta, som Mr. Farrell höll så styvt på att varje man skulle löpa 100 meter före rodden. Denna övning har man mycket god nytta av, då man i ett 2,000-meterslopp har hunnit till halva banan och skall ha, vad som på engelska kallas "the second wind".
Sedan kan jag kanske nämna, att vi redan den 1 april måste lägga bort att dricka sprit, röka och dansa. Sprit och tobak anstränga hjärta och lungor i onödan under träningen. Om träning till kapprodd bedrives rationellt är den mycket hård och påfrestande, särskilt för hjärtat, varför man alltid måste vara mycket försiktig med detta organ, ty av en event. överansträngning kan man lätt få men hela sitt liv.
Att dans icke ingick i programmet kan möjligen synas märkvärdigt. Mr. Farrell förkastade emellertid dansen, emedan en del muskler i kroppen då måste användas, som icke begagnas under rodden. Han ansåg nämligen, att de s. k. roddarmusklerna icke finge störas. Jag erinrar mig emellertid, att en annan tränare under gamla tider i Hälsingborg, numera avlidne Einar Sonesson, hade en helt annan åsikt om dansen än Mr. Farrell. Enligt hans mening var dans mycket bra motion för en roddare och han beordrade därför roddarna att varje lördagskväll deltaga i dansen i Raus plantering. För att motionen skulle bliva riktigt effektiv, utvalde han de tyngsta och mest svårdansade flickorna till att dansa med.
Rodden påbörjades på allvar först vid 6-tiden om aftnarna. Vi rodde då i kanalen och Mr. Farrell fick följa lagen från stranden, såvida han icke styrde båten. På söndagen, roddes icke mindre än tre turer. Hans instruktioner gingo i främsta rummet ut på att roddarne skulle taga ut varje årtag så långt som möjligt, d. v. s. båten skulle hållas i jämn fart. Några störande rörelser fingo icke göras, ty då stoppade farten upp ögonblickligen.
Efter årtagets slut skulle armarna kvickt rätas ut, ungefär i jämnhöjd med magen. Denna rörelse skulle företagas mycket snabbt och mjukt, "quick and smoothy", som Mr. Farrell uttryckte sig. Först sedan denna rörelse var gjord skulle kroppen långsamt åka fram på slejden. Vid den sistnämnda rörelsen lade Mr. Farrell mycket stor vikt. Därför hörde man honom jämt ropa: "Don't rush your slides". Kroppen skulle sedan pressas så långt fram att årtaget blev det längsta möjliga, varefter årorna på en gång blixtsnabbt skulle sättas i vattnet. I en åtta måste alla roddarna fatta vattnet samtidigt. En åtta har en avsevärd fart, c:a 11 knop, och om en åra sättes i vattnet senare än den andra, går den senare årans kraft förlorad och farten minskas alltså väsentligt.
Kroppen skulle röras liksom en pendel i en klocka, d. v. s. att några ryck, som störde farten icke fingo förekomma. Kroppen fick icke hållas i spänning och man skulle sitta som i en gungstol eller som Mr. kallade det: "easy chair". Händerna skulle hållas mycket löst om årorna och endast så mycket att man kunde hålla fast och skeva dem. Det är uppenbart, att om man spänner musklerna går en hel del kraft till spillo.
Ögonen skulle hållas i båten och man fick aldrig se åt sidorna. Eljest kunde man icke följa med i takten, speciellt då det gällde spurt. Härför hade han även ett stående uttryck: "keep your eyes in the boat". En stor beundrare av Mr. Farrells stil var den gamle intresserade roddarvännen, numera avlidne Artur Aaris, som sedan införde Farrells stil i Helsingborgs Roddklubb, Denna klubb kan säkerligen tillskriva Mr. Farrells stil sina många segrar under de senare åren.
Under de år, som Mr. Farrell tränade åttan, bedrevs träningen mycket rationellt och det fordrades stort intresse från roddarnas sida, ty man måste ro varje dag, och det var därför omöjligt att lämna staden under hela sommaren, icke ens söndagen var fri, ty då roddes nästan hela dagen. Till vårt lags heder får jag emellertid säga, att alla pojkarna gingo in för sin uppgift med stort intresse och seg energi. Dessutom höllo vi ihop och kommo mycket bra överens vid alla tillfällen. Någon opposition förekom ju, speciellt från lättviktarnas sida, som gärna ville visa humör, då de icke fingo sin vilja igenom.
Beträffande dieten levde vi som vi voro vana vid i vardagslag, vilket jag anser vara det förståndigaste. Mjölk fingo vi emellertid icke dricka, ty det ansåg Mr. Farrell vara mycket förkastligt. Ett glas bier fingo vi dricka till lunchen eller middagen samt efter träningen högst två glas mörköl på Savoy, där man i regel fann Mr. Farrell tillsammans med någon av roddarna. Om en roddare genom överträning kände sig olustig och trött föreslog Mr. Farrell någon lätt sprit. Ett av hans universalmedel var ett glas mörkt portvin på fastande mage, strax före lunchen eller middagen.
Träningen försiggick successivt och bedrevs under första tiden försiktigt. Mr. Farrell ansåg nämligen, att en roddare lätt kunde bliva överansträngd, innan man uppnått riktig kondition. Han höll också på den regeln, att man icke skall spisa något senare än två timmar före en tävling samt då i regel intaga någon lättsmält föda. Om man är nödsakad att ro flera lopp samma dag, bör man mellan loppen dricka en kopp varmt thé, vilket undertecknad själv praktiserat i England.
Att hålla laget i gott humör och sysselsätta roddarna strax före en tävling är slutligen av stor betydelse. Om en man går och tänker för mycket på tävlingen blir han lätt nervös och olustig, vilket torde kunna förhindras genom att pojkarna få vara tillsammans under skämt och glam. Mr. Farrell, som själv var mycket humoristisk och gemytlig ställde alltid om, att det blev glatt och trevligt, speciellt kvällen före en tävling.
