Att man har med en idrottsman att göra betvivlar man icke ett ögonblick, då man besöker honom i hans bostad. Vart man än ser sig omkring vittna medaljer och pokaler om segrar på olika tävlingsbanor och i olika grenar inom sporten.
Min outtömliga glädjekälla har jag alltid funnit i utövandet av och intresset för all slags sund idrott, som har sin fasta grund i den Lingska gymna stikens utövande, säger den ungdomlige sjuttioåringen. Simidrotten har av naturliga skäl varit den käraste, då åldern i allmänhet ej reagerar mot ett hälsobringande bad. Jag kan tala om, att jag var med, då den första simpromotionen ägde rum i Malmö. Badhuset låg då på samma ställe där nu färjeläget har sin plats. Vi voro sex pojkar och två flickor, som promoverades, och det var ett evenemang, skall jag säga. För var och en som promoverades gavs salut av ett par gamla mynningsladdare, och fanfarer blåstes av husarregementets musikkår. Nu promoveras ju simkandidaterna under något andra former. Vi peka på ett guld märke, som hr Westergård bär på västen och få upplysningen, att det märket är simmarmärket i guld och att det tog han 1914 vid Baltiska spelen. Jag hade då fyllt femtio år, påpekar hr Westergård. Det var förresten vid samma tid som jag första gången utförde kejsarhoppet från magistern på Ribersborg.
Näst simidrotten kan jag nog säga, att kapproddidrotten skänkt mig de angenämaste minnena.
En händelse, som av lätt förklarliga skäl särskilt fäst sig i mitt minne var den gången, då Malmö Roddklubb tog hem pokalen i konkurrens med tre danska och ett svenskt lag. Roddklubbens premiär på tävlingsbanan var visserligen icke vidare glänsande. Klubben bildades 1886 och anmälde sig året efter till en tävling i Holbaak i Danmark. M.R. K. deltog med en båt, som bar det välklingande namnet Astrid, men lyckades alls icke placera sig. Båten kom så långt efter att roddarna tyckte det var lämpligast att icke visa sig mera på tävlingsplatsen, utan togo en annan väg hem till Sverige igen. De danska tidningarna gjorde sig lustiga över misslyckandet och skrevo, att Astrid "ikke vilde vide a' Strid". Klubben råkade sedan under en tid i dödvatten och hotade att helt upplösas. Den återupprättades emellertid, då nytt folk anmälde sig, och 1889 voro vi åter färdiga att taga upp kampen med utlänningarna. Det var i Öresundsloppet. Tävlingen försiggick i Köpenhamns hamn, och jag rodde själv "pliktåran" i Malmö Roddklubbs "Frigg". Träningen till denna tävling hade fortgått intensivt och de fyra roddare, som deltogo och styrmannen voro i allra bästa form. Vi anlände till Köpenhamn och voro ganska nervösa, när vi erforo, att vi bl. a. skulle till medtävlare få ett danskt lag, som allmänt kallades "Mitt system", vilket ansågs som oövervinneligt och som således var tippat som given segrare. Publiktillström-ningen till tävlingen var oerhört stor, och det syntes gott, att man väntade sig något alldeles extra. Att utgången icke blev den väntade var högst glädjande för oss. Vi hemförde i svår konkurrens Malmö Roddklubbs första seger i internationell tävlan, den vackra vandringspokalen, som efter ytterligare tvenne segrar nu befinner sig i Roddklubbens ständiga ägo. Loppet var för övrigt en sensation. Vi rodde nämligen den 2,000 meter långa banan på en tid av 7 min. 27 sek., ett rekord, som, om jag icke tar fel, ännu står sig.
Tävlingen bjöd emellertid icke endast på denna glada sensation. En lustig episod är värd att räddas undan glömskan. När den första tävlingsbåten passerade mållinjen, trodde danskarna alldeles säkert, att det var deras eget tippade lag som vann. Musikkåren, som stod uppställd på kommandobryggan av en stor ångare spelade följaktligen upp ”Kong Christian stod ved hojen Mast". Misstaget blev emellertid rättat, när vi i aktern på vår båt fingo upp den svenska, tretungade flaggan. Då skulle ju musiken spela någonting svenskt och hittade i förvåningen "Kung Karl den unge hjälte", vilken således denna gången fick vara kungssång.
Av det segerrika laget av år 1889 finnes nu i livet endast jag själv och Gustaf Åbjörnsson, f. n. bosatt i Vellinge.
Ehuru simning och roddsport togo upp största delen av min fritid delade jag mitt intresse även på en del andra idrottsgrenar. Fotboll har jag naturligtvis också spelat. Såsom medlem i den för länge sedan avsomnade Malmö Velocipedklubbs styrelse var jag med om stiftandet av den första fotbollsklubben i Malmö. Den bildades 1890 och fick det något komplicerade namnet Malmö Velocipedklubbs Fotbollsklubb. Och såsom dess centerhalv stred jag till år 1905. Malmö-Kamraterna äro på fotbollsområdet arvtagare till denna första fotbollsklubb.
Andra idrottsgrenar, som jag intresserat mig för äro tennis, fäktning, skridsko och skidor alltefter tid och tillfälle. Ett särskilt kapitel vore mina jaktfärder i Småland värda. En trogen jaktvän, som jag väl aldrig glömmer, var gamle kapten Hammar från Danmark, på grund av sin imponerande växt och sitt skägg kallad "Tilly". Han hade för övrigt varit med i tyska kriget och beundrade gränslöst den småländska naturen lika väl som han naturligtvis älskade detta landskaps rika tillgång på villebråd.
Hr Westergård har under tiden han berättat visat sina bilder från de olika upplevelserna. Nu plockar han fram en del priser och stannar vid två första pris, som härstamma" från åren 1892 och 1893.
För att stimulera intresset för roddsporten anordnade Roddklubben kapprodd i tvättsåar i Malmö ångbåtshamn, påpekar hr Westergård. Varje deltagare fick en tvättså och en åra, och så gällde det att ro sig fram en bestämd sträcka. Det var sannerligen icke det enklaste. Tog man ett kraftigt tag på ena sidan om såen, så snurrade den runt, och gjorde man alltför häftiga rörelser kunde man riskera att den kantrade. Muntrationen gjorde synnerligen stor lycka och drog massor av åskådare, varjämte den också fyllde sitt ändamål att göra propaganda för roddsporten. Två gånger lyckades jag som sagt att placera mig som förste man i sådana tävlingar. En annan form av sådan muntration var att ro på en mast. Själva rodden var här icke det svåraste, men att komma upp på masten och hålla sig fast där var ingen lätt sak. Vi tävlade med växlande lycka till såväl åskådarnas som vår egen förnöjelse.
Detta var i korthet en del muntra episoder från gångna dagar, slutar hr Westergård. Ville man gå riktigt djupt i minnenas dagbok, så skulle man kunna leta fram ännu flera.
Sjuttioåringen med ynglingasinnet följer oss ut i tamburen och tillägger just innan han stänger dörren: "Det är ej åldern som trycker människan, utan sinnet"."
