I mitten av 1950-talet bestämde sig den amerikanske filmstjärnan Kirk Douglas att han skulle göra en film om vikingar. Frans G Bengtssons romaner om Röde Orm hade publicerats på engelska 1954 med titeln The Long Ships, och det blev genast tal om att göra en filmatisering av Bengtssons viking.

Bengtsson avled emellertid i december samma år som hans bok nådde de brittiska och amerikanska bokhandelsdiskarna, och problem med copyrighten gjorde att den filmen lät vänta på sig. Douglas bestämde sig för att göra en film baserad på Edison Marshalls roman The Viking, men ändrade filtmiteln till plural, The Vikings. Douglas kontaktade regissören Richard Fleischer som genast tackade ja till att medverka i projektet.

Douglas och Fleischer beslöt, att det skulle bli en autentisk film, så Fleischer åkte till Oslo för att studera vikingaskeppen på museerna där. Han fick mycket god hjälp av experterna hur vikingarna levde, hurdana kläder de bar, hur deras byar såg ut, hur de roade sig och hur deras vikingaskepp var konstruerade. Fleischer åkte också till London för att samtala med historiker om hur folket på de brittiska öarna levde under samma tidsperiod. Filmens vikingar skulle nämligen göra räder mot den engelska kusten och kidnappa den walesiska prinsessan Morgana.

Två män, vikingen Einar och slaven Eric (som egentligen är arvtagare till den engelska kungakronan och Einars okända halvbror), blir båda förälskade i Morgana, och kommer i slutscenerna att slåss om henne. Kirk Douglas skulle spela Einar, och när Charlton Heston avböjde erbjudandet om att spela Eric, gick budet till Tony Curtis som lämnade ett positivt svar. Curtis dåvarande hustru, Janet Leigh, kontrakterades att spela Morgana. Ernest Borgnine, som var två år yngre än Kirk Douglas, skulle spela hans far i filmen, vikingahövdingen Ragnar!

Men varifrån skulle man få statister att spela vikingarna? I Norge, naturligtvis. Varför förlägger vi inte inspelningen av filmen i en vacker norsk fjord, resonerade Douglas och Fleischer? Sagt och gjort. Och så behövde de cirka 125 nordiska vikingar att segla och ro vikingaskeppen som skulle byggas på ett skeppsvarv i Norge.

År 1949 hade dansken Erik Kiersgaard i egenskap av vikingahövding för skeppet Hugin styrt kosan till England med några landsmän. Douglas filmbolag Bryna Productions kontaktade Kiersgaard och frågade om han kunde samla vikingamanskapet till filmen. Tre saker krävde bolaget av statisterna: de måste vara minst 1 och 80 långa, ha stort helskägg och så måste de kunna ro. Erik Kiersgaard, som var gammal roddare i Danske Studenters Roklub i Köpenhamn, annonserade i tidningarna efter roddare.

Malmö Roddklubbs Tore Persson, svensk mästare i singel 1954 och 1956 fick se en artikel i tidningen Kvällsposten om filmen och kontaktade några danska roddvänner. Klart du skall vara med, sade de och ordnade så att Tore kom till statistuttagningen på Danske Studenters Roklub. Persson, som vid denna tid hade en tjusig mustasch a la Errol Flynn, lät skägget växa och infann sig tillsammans med cirka 700 andra skäggbeväxta Hollywoodaspiranter. De bästa 65 roddarna, inklusive Tore, togs ut. Filmkontraktet stipulerade tre saker: från det att kontraktet var undertecknat skulle roddstatisterna låta skägget växa, hålla sig i roddtrim och bli solbrända. Statister från norska roddklubbar togs också ut, så att sammanlagt 125 nordiska topproddare fanns på plats utanför Bergen i Sognefjorden i mitten av maj 1957, när inspelningen började.

“Ingen av oss roddare var vana att agera framför en kamera,” berättar Tore Persson på en god telefonlinje från sitt hem i Malmö. “Vi rodde fram och tillbaka längs den 14 mil långa Sognefjorden,” säger Tore vidare. “Efter att vi hade blivit filmade i en hel vecka,” talade filmteamet om för oss att de nu hade 2 minuters film de kunde använda. “Det blev omtagningar efter omtagningar,” suckar Persson i telefonluren. “Very good you Scandinavian boys, but we will take it again.”

Tore berättar att roddarna satt på små pallar och rodde. Allt var en perfekt rekonstruktion av ett vikingaskepp. “Så när som på några saker,” säger Tore, “seglen var tillverkade av lätt nylon, inte av den tunga duk som vikingarna använde. Det gjorde en av mina uppgifter enklare,” fortsätter han. “Jag hade till uppgift att surra ett av fallen till seglen runt en knap när seglet hissades eller halades. Det var enkelt när det var nylonsegel.” Tore skrattar när fler minnesbilder växer fram: “Ja, och så hade man installerat inombordsmotorer på vikingaskeppen. Dessa användes om vi snabbt behövde flytta oss från en plats till en annan. Annars rodde vi förstås. Vår båt med den danska besättningen var klart överlägsen norrmännens.”

Efter några dagars filmning, skickades filmrullarna till London för framkallning, och sändes med snabbkurir tillbaka till Norge. “Jag kommer speciellt ihåg några tagningar vi gjorde. Kameran var placerad uppe på en bro, och med hjälp av en jättelik flygplanspropeller skulle rök svepas över skeppet föreställande tjock dimma,” säger Tore Persson lättsamt. “Vi rodde och rodde. Omtagning efter omtagning. Slutligen sade filmteamet, stopp, nu är det bra. Tackar. Vi andades ut.” Tore skrattar till: “När sedan filmen kom tillbaka från London kunde man tydligt se hur något cigarettpaket och annat skräp flöt förbi vår båt - Omtagning!”